Allergi / Hudproblem

Allergi innebär att kroppens immunförsvar överreagerar med allergiantikroppar mot ämnen i omgivningen som den normalt ska tåla.

De vanligaste allergierna är luftburen allergi, så kallad atopisk dermatit, och födoämnesallergi.

Hundar kan även utveckla kontaktallergi. I vissa fall går det inte att påvisa exakt mot vad hunden är allergisk.

Allergi på hund yttrar sig som klåda och inflammation i huden.

Luftburen allergi är en livslång sjukdom som kräver individuell behandling för att hunden ska må så bra som möjligt och för att minska besvären så mycket som möjligt. Målet är att hunden ska må bra trots sin sjukdom och slippa kroniska hudbesvär.

Vid födoämnesallergi kan hunden hållas symtomfri om djurägaren tillsammans med veterinären hittar ett foder hunden tål att äta eller om födoämnen den inte tål kan undvikas.

Symtom

Hundar med allergi har ofta klåda som det vanligaste problemet. Klådan är vanligast i ansikte, öron, armhålor, ljumskar och området runt analöppningen. Vissa hundar har enbart problem med återkommande öroninflammationer eller kroniska tassproblem.

Ytterligare symtom på allergi kan också vara att hunden river, biter, naggar, slickar och åker kana på stjärten. Huden blir i varierande grad inflammerad, rodnad, förtjockad, pigmenterad, mjällig, pälslös och infekterad.

Hundar har flera olika typer av allergi som ger symptom från hud och öron:

atopi; detta är den vanligaste typen och är en allergi mot ett eller flera ämnen i hundens omgivning.

matallergi; en allergi mot ett eller flera ämnen i hundens mat.

loppallergi; en allergi mot ämnen i loppans saliv (i Sverige finns loppor bara i de sydligaste landskapen, men hundar som rest kommer ibland hem med loppor även till andra delar av landet)

kontaktallergi; en allergi mot specifika ämnen i kontaktytor, exempelvis nickel i hundhalsband. Kontaktallergi är ovanligt hos hund.

De allra flesta allergiska hundar får mindre symtom med rätt skötsel och olika behandlingar.

Det som inte får glömmas är att allergi är en livslång sjukdom och många gånger är det avgörande med ett nära samarbete och bra dialog med behandlande veterinär för att hunden ska få bästa behandling.

Djurägarens ansvar är att sköta hunden enligt den plan den fått av veterinären och att söka hjälp om symtomen ändras, förvärras eller klådan inte lindras tillräckligt.

Eftersom problemet till stor del är ärftligt så är det vikitgt att inte avla på drabbade individer och att sträva efter en så bred avelsbas som möjligt.

Dvärgpinscherklubben rekommenderar: